29 nov. 2011

Drivkraft!

Något jag funderat över mycket är drivkraft. Drivkraften för en del att orka med vissa saker, uppnå sina mål,  drivkraften hos de framgångsrika. Hur skiljer sig drivkraften åt.
När jag har pratat med en del väldigt framgångsrika människor så har de flesta varit med om en del riktigt hemska saker, som att blivit bortadopterad som barn( och var så pass stor att komma ihåg det), en blev slagen som barn,
Kommer det från en längtan, framgångsrikheten, är det en flykt? Eller är det att det är ingen stor grej, dom har liksom varit med om värre.

Jag är väldigt målmedveten och har vetat vad jag har velat sen jag blev något så när vuxen. När jag var 17 år hoppade jag av gymnasiet på riktigt (har gjort det 2 ggr), för jag var så trött på att inte ha pengar (studiebidrag på 950:- tror jag det var då), skaffa mig ett jobba och flytta hemifrån ganska fort.
När jag blev mamma, var allt jag vela att mitt barn skulle ha det bra. Jobbet jag hade då  sluta jag på och börja plugga samtidigt som jag hade Liv hemma, att bara gå hemma med barn gjorde mig smått galen. Efter uppnådd gymnasiekompetens så börja Liv dagis och jag kom in på utbildningen som var gjord för mig. Och i mitt brev till ScOTT var min mål tydliga, jag ska utbilda till det jag brinner för och jobba och bo kvar i Älvdalen.
Något som alltid har varit viktigt för mig är självständighet, klara mig och göra det jag vill utan att vara beroende av någon annan. Min egen lyckas smed.

 Och nu är jag liksom i en sits då jag känner mig nöjd men ändå så av naturliga själ strävar jag framåt. Jag vill för tillfället inte ha något större företag eller jobba mer, för att jag har små barn. och när dom har blivit större då kan jag jobba mer. Men tiden när dom är små är så kort. Och de kommer först.
Så vad som gäller nu är väl att förfina och förbättra.

Men jag är nyfiken, vad är din drivkraft? Vad får dig att kämpa framåt, lyckas? Gäller inte bara jobb & karriär, vad som helst?

Jag var på med en kompis på en föreläsning och hon sa,; jag kommer aldrig komma nån vart då allt har jämt haft det så bra, jag aldrig fått stöta på några motgångar.
Nu har inte jag haft det hemskt, klart man har varit med om en del, men är det verkligen det handlar om?
Något jag verkligen tänker på är att inte  curla mina barn, det är nog det värsta man kan göra. Nu ska vi adoptera bort nån heller för att dom ska blir superframgångsrika ;)
Lite flummigt inlägg kanske, men nu fick jag ur en sak ur huvudet iallafall, det börjar bli fullt nu.:) Kom gärna med era åsikter.
Ha en bra dag på er!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar